Författare: Gunnar E

Ajöss och tack för fisken (ledare i MM nr 7/2006)

av Gunnar E Olsson

Vad kunde vara mer passande än att avsluta med en av Douglas Adams boktitlar. Titeln kommer från hans fjärde bok i Liftarens Guide-kvintologin. Den utgör också det budskap som jordens delfiner försökte skicka till mänskligheten alldeles innan de beslöt sig för att överge den jord som rusade mot förintelsen. Delfinerna har ju, som alla vet, förgäves försökt få kontakt med människorna och förstå deras språk, eller att få oss att förstå deras … Något av den känsla man får som ledarskribent ibland, för övrigt.

Adams var – utöver en mycket underhållande författare – även en duktig musiker och hemstudioentusiast. Ett reportage från hans studio hade varit en önskereportage att avsluta min karriär som chefredaktör med. Det är nämligen dags att byta chefredaktör nu – detta nummer är det sista där ni kan njuta av mina välfunna formuleringar och bitska kommentarer (grinigt gnäll, tycker förstås somliga …).

Men en del saker måste man få gnälla på – som till exempel den rejält hajpade konsertturnén som gick under namnet Zappa plays Zappa.

Tanken var att samla en mängd av Frank Zappas gamla medmusikanter och tillsammans med dessa låta sonen, Dweezil, spela ett axplock av faderns bästa låtar. Nu blev det något helt annat. På traditionellt PR-manér hade man inte velat avslöja bandets sättning i förväg – man ville överraska, sa man. Samtidigt gjorde man inget för att stoppa de rykten som lät göra gällande att publiken kunde förvänta sig att få höra både Fluorescent Leech and Eddie, Mats och Morgan och ett helt gäng av de andra toppmusikerna.

I stället för de lysande sångarna Ray White och Ike Willis fick vi se en lönnfet pajas till Napoleon Murphy Brooks strutta runt. Han var för övrigt den ende av ”det gamla gänget” jag lyckades identifiera. Resten bestod av unga lovande, men profillösa musiker. Sedan blev det inte bättre av att Dweezil inte hade förmågan att ge konserten den lyskraft som en Zappakonsert förtjänar. Dweezil är duktig gitarrist, men han saknar faderns karisma.

Det räckte inte att ta in Steve Vai för att spela några låtar på slutet, när man redan ”zabbat” alltihop genom att låta den oerhört tröttsamme trummisen Terry Bozzio gnälla sig igenom fyra hysteriska låtar på raken. Bozzio fick med sina sångnummer agera pajas i Franks band när det begav sig, men att låta honom ta så här stor plats på en konsert tyder på extremt dåligt omdöme. Det är lite grann som att låta Ringo framföra tjugo låtar på raken på en återföreningskonsert med the Beatles.

Mats och Morgan gjorde helt rätt som avstod från att delta i det här spektaklet. Inte ens de kunde ha räddat denna konsert.

För min egen del var det en väldigt trevlig upplevelse att få resa till Stockholm med några goda vänner – inte ens konsertupplevelsen kunde förstöra detta!

Sedan är det ju en mycket förunderlig tid vi lever i, när Hard Rock Hallelujah är Europas bästa schlager och man får se Nina Persson agera karaokesångerska framför en ytterst road trio ur det saligen insomnade Led Zeppelin. Detta vid en gala där man hyllar gruppen gott och väl trettio år för sent! Är det inte dags att tänka om när det gäller Polarpriset. Jag har svårt att tro att Stickan hade tänkt sig att dela ut dessa pengar till etablerade musiker som för länge sedan skaffat sig ekonomiskt oberoende. Vore det inte bättre att ge pengarna – kanske utportionerade i fler och mindre högar – till unga förmågor, som hade haft både nytta och glädje av dem. Jag menar: Paul McCartney, Stevie Wonder och Elton John … Vad är vitsen med att ge dessa miljonärer ännu mer pengar. Dessutom vid en tid då de för länge sedan passerat höjdpunkten på sin karriär och det kreativa för länge sedan passerat sitt bäst-före-datum?

Det må var hur det vill med den saken … ni ska i alla fall ha ett stort tack för de här sex åren! Det har varit en rolig tid och det har varit enormt stimulerande att få respons för det vi skrivit i MM under dessa år – inte minst har det varit väldigt positivt att märka att ni läser just den här sidan. Många gånger har den också lyckats väcka väldigt upprörda känslor hos en och annan läsare – kanske så även denna sista gång. Det skulle inte förvåna mig det minsta.

Ha ett underbart liv!

 

Nytt år – nya tider (ledare i MM nr 1/2006)

av Gunnar E Olsson

När ni läser detta har vi förhoppningsvis ett par dagar kvar på det gamla året, men det nya året kommer, det kan varken global uppvärmning eller chockhöjda räntor göra något åt. Tiden går och världen förändras. Vi blir också äldre och det kan vi inte heller göra något åt. Men det borde inte hindra oss från att försöka hitta nya lösningar på gamla problem.

På många områden borde det finnas utrymme för nya sätt att tänka. Ta det här med musikkopiering, upphovsrätter, hur man väljer att sprida sina alster etc: det är nya tider nu och det krävs nya sätt att tänka. När ska skivbolagen inse detta? Man kör bara på i samma gamla hjulspår med kopieringsskydd i stället för bättre musik. Man kräver höjda avgifter från Apple iTunes och andra legala nedladdningssajter – för en tjänst som är ren merförsäljning, med väldigt låga kostnader för skivbolagen … Snikenhet? Ren dumhet, snarare!

Vill man inte att folk ska göra rätt för sig? Inser man inte att det finns en smärtgräns för hur mycket folk är beredda att betala för en produkt som inte alltid håller högsta kvalitet? Är det inte bättre att folk väljer den lagliga vägen och betalar nio spänn, än att man försöker pungslå folk till bristningsgränsen och samtidigt motar tillbaks dem ut i det illegala nedladdningsträsket, där ingen vet vad som döljer sig?

Det är klart att vi kunde mästra och komma med pekpinnar och läsa lagen för våra läsare, men till skillnad från många andra tidningar har vi ju vuxna läsare, och ni vet ju att man inte får kopiera andras verk utan tillstånd …

Men vi måste lära oss att leva i verkligheten. I denna verklighet kopierar folk den CD de köpt och lägger in den i sin mp3-spelare, precis som man förr i tiden kopierade vinylskivorna till kassett för att ha i sin Walkman-kassettspelare. Apropå Walkman, det var ju Sony, som lanserade den och gjorde den till den allra första verkligt bärbara musikmaskinen. Idag ligger samma bolag, som nu vuxit till en verklig kolloss, bakom årets, kanske århundradets, klavertramp. Man bygger ett kopieringsskydd, XCP, som fungerar som den värsta sortens ”spy-ware”. Det gömmer sig i datorsystemet hos den intet ont anande användaren som köpt någon av de 52 av Sony/BMG XCP-försedda CD-skivorna. Sedan kollar XCP vad den legitime konsumenten gör med den musik han trott att han köpt. Men se, det har han inte. Den laglydige CD-konsumenten har bara lånat musiken av Sony – mot en (o-)skälig avgift, förstås …

Naturligtvis upptäcktes detta av vaksamma användare som märkte att konstiga saker skedde med deras PC-datorer. Sony varnades för tilltaget på ett tidigt stadium av bland annat antivirusföretaget F-Secure, men man lyssnade inte. ”Nu ska vi klämma åt Svensson när han köper våra plattor” tänkte man tydligen. Och detta med en metod som till och med Microsoft klassar som virus! Behöver vi nämna att Sony, när detta ofog blev känt, var tvungna att krypa till korset och berätta hur man först hittar detta virus, och sedan också plockar bort det?

De verkliga piraterna som kopierar plattor i tusental kommer man förstås inte åt. Det har man aldrig gjort. Det är frågan om man ens försökt … Det är precis som när skatteverket kollar dig när du dragit av 2 500 spänn för din nya gitarr, men ser mellan fingrarna inför storbolagens miljardfiffel. Detta rår man helt enkelt inte på. Det kostar för mycket att ens försöka … suck!

Hursomhelst, när Sony sålde sina Walkman var det minsann inte så kinkigt med att folk kopierade sina plattor. Då tjänade man ju själva på detta. Nu har pendeln svängt åt andra hållet.

Vi vill passa på att berätta lite om en remix-tävling som vi drar igång i dagarna. Information finns hos skivbolaget Substream, som är initiativtagare till tävlingen. Ett av deras band, Auto-Auto, står för originalmusiken. Tack vare att man är ansluten till upphovsrättssystemet Creative Commons kan musiken läggas upp på nätet. Så även remixarna. Vi samarbetar också med Luthman Scandinavia, som står för ett tjusigt prispaket till de mest lyckosamma remixarna. Vi återkommer med mer detaljer om tävlingen i nästa nummer. Det kommer självfallet också att finnas information på vår hemsida. Så håll ett öga på den! Månadens nyttiga länkar:

www.musikermagasinet.com•www.substream.se

www.creativecommons.se•http://creativecommons.org

http://lxer.com/module/newswire/view/48802

Vi måste få avsluta med att önska alla våra läsare ett riktigt gott nytt år!

 

I det långa loppet (ledare i MM nr 2/2006)

av Gunnar E Olsson

En tanke slog mig häromdagen. Jag gick förbi min vanliga tidningskiosk och såg MM:s löpsedel hänga sida vid sida med diverse kvällstidningar – eller kanske var det något exemplar av den veckobaserade skvallerpressen som också hade smugit sig in, det är ju så svårt att skilja dem åt nuförtiden. Hursomhelst, jag slogs av den enorma skillnad i ”tilltal” som man kunde se på vår löpsedel och de andra tidningarnas. Kanske vore det något för oss att ta efter? Det verkar ju inte behövas någon som helst täckning för det som står på löpsedeln i verkligheten, eller ens inuti tidningen …

Vi kanske skulle flagga för nästa nummer genom att ”avslöja” på vår löpsedel att Clarence Öfwerman känt sig en aning (s)nedstämd under hela inspelningen av Son of a Plumber, eller att Per Gessle hotas med stämning av alla sina gitarrer.

Eller inför detta nummer: David Sylvian sjunger ut – han pratar inte med sin bror längre … Eller: Tiger Lou tvingas byta ackord.

Det behöver ju inte vara sant …

Men å andra sidan … det är kanske bättre att köra raka puckar. Sanningen brukar ju ha en tendens att hinna ifatt en, förr eller senare.

Inför nästa nummer håller vi på att förbereda oss med en helt ny serie artiklar. Vi har inte bestämt vad den ska heta ännu – det kommer vi säkert på två timmar innan tidningen ska skickas iväg till tryckeriet – men vi vet ungefär vad den ska innehålla, det har nämligen ni läsare redan bestämt. Det kommer att handla mycket om inspelning och produktion – många praktiska råd – men det kommer även att dyka upp andra nya artikelserier. Ett exempel är några enkla och användbara byggprojekt, för den som hjälpligt kan hantera en lödkolv. Det känns som att det var evigheter sedan vi senast såg något sådant. Och jag vet i alla fall tre personer som har frågat efter det …

Och som inte detta vore nog … Mattias Hjelm, killen bakom storsäljaren Cubase handboken, har lovat hjälpa oss med en serie artiklar där han visar läsarna hur man hanterar de olika sequencerprogrammen från Steinberg. Del 1 i den serien bör vi faktiskt kunna få plats med …

Vi hoppas också komma igång med serien: Så här spelar du in … (plats för valfritt instrument) under våren. Vi jobbar redan på tre olika varianter, och fler lär dyka upp under resans gång.

Vi vet att vi varit lite dåliga på den här biten. Vår senaste läsarundersökning visar att en otroligt stor del av läsekretsen, 42 procent, har läst tidningen och följt dess utveckling under mer än tio år. Smått imponerande 83 procent av läsarna gör också egna låtar – något som vi förstås märker av på vår hemsida där ni är flitiga på att lägga upp egna alster. Fortsätt med det, så ska vi försöka hjälpa er på traven i större utsträckning i fortsättningen. Vi har ju under de nästan trettio år som tidningen funnits presenterat flera serier där vi försöker lära ut grunderna i inspelningsteknik etc, men nu är det alltså dags att ta nya tag och sätta våra (främst nya) läsare på skolbänken igen. Från och med nästa nummer är det alltså dags.

Med reservation för alla ändringar, förstås (som det brukar stå)… Allt kan ju hända. Skribenter blir sjuka, manuskript blir stulna, modem går sönder, hårddiskar rasar och Apple släpper ännu en magnifik laptop … förlåt nu tappade jag tråden igen.

Det finns de som säger – och jag citerar: ”Det är ju inte friska människor som läser MM …”

Kanske det. Det är väl lite sjukt att vara beredd att offra det mesta för en bra kompressor, eller att lägga ner en smärre förmögenhet på något som illvilliga människor jämför med att leka med en modelljärnväg.

”Min hemstudio betyder mer än …” ”Då får du välja mellan gitarrerna och mig …” Jag vågar inte fullborda de meningarna, men visst känns tonen igen? Så, lite sjuka är vi väl, som envisas med att hålla på med detta märkliga som till syvende og sidst borde innebära någon sorts musikskapande, men som ofta fastnar någonstans på vägen … Bara, jag hade den där nya … etc.

Tanken med allt detta är förstås att vi ska försöka göra en bättre tidning – att bättre anpassa den efter våra läsares behov och önskemål. I slutänden hoppas vi också att det ska kunna hjälpa er att göra mer – och bättre – musik.

 

Till dig som vill jobba med musik (ledare i MM nr 3/2006)

av Gunnar E Olsson

Den här gången hade jag egentligen tänkt skriva ett grinigt inlägg om vårt kära hatobjekt, Posten, på den här sidan. Jag började skriva … och det blev ett långt brev som förklarade för en högt uppsatt person på Posten hur vi såg på det fenomen att det försvann en sabla massa CD-skivor på vägen mellan våra skivbolag och vår tidningsredaktion. Det är ju väldigt beklagligt och anmärkningsvärt i och för sig – det är ju inte många företag som ser emellan fingrarna på det faktum att några av de anställda stjäl från deras kunder. Illa? ja, det känns onekligen som att det är precis så illa ställt inom det företag som förr gick under benämningen det kungliga postverket.

Men vid närmare eftertanke kan det ibland kännas som en befrielse – vi slipper ju faktiskt en massa skitmusik på det viset. Och vi får väl hoppas att någon annan får större glädje av den!

En anledning till att jag kom på bättre tankar var att jag råkade titta på den tillställning som går under benämningen Grammisgalan. Efter att ha sett flera artister med all önskvärd tydlighet visa att de nog gör sig bäst på skiva, där det inte blir så tydligt att att de egentligen inte är så vassa på att sjunga, fick jag belöning för mitt tålamod när Laleh visade var skåpet ska stå. Endast beväpnad med en akustisk gitarr och kompad av en ståbas och trummor sjöng hon så dynamiskt att man blev helt hänförd.

Att våga göra detta inför den publiken var starkt – och det gjorde självfallet ett extra starkt intryck när hon också sedan sopade hem det ena Grammispriset efter det andra. Det roligaste för henne själv verkade vara att hon fick priset som bästa producent för sin egen debutplatta. Det är verkligen starkt jobbat. Som hon själv sa: Det var faktiskt bara det jag ville vinna … jag har lärt mig varenda Logic-skit … jag har testat mikrofoner …

Hon har verkligen producerat den plattan – från grunden. Och hon har fått en enorm respons på den. Inte nog med att den sålt otroligt bra både som hårdvara och som nedladdning, den har också gett henne både Rockbjörnar och P3-pris och nu tre Grammisar: årets nykomling, årets artist och årets producent. Inte illa! Hoppas att detta också kan bli en stor inspirationskälla för andra unga kvinnliga musiker/låtskrivare/artister, så att de vågar ta tag även i inspelnings- och producentbiten.

Jag köpte förresten två ex av hennes fullängdare när den kom – jag såg det som ett stödköp. Den här plattan ville jag se högt upp på försäljningslistorna – och det fick jag ju.

Sen var lite symtomatiskt att både Laleh och Darin tackade sina mödrar för att de ställt upp… och så vidare. Det är sällan man hör unga hårdrockskillar säga samma sak, eller killar överhuvudtaget. Det ska nog vara en invandrarkille som vågar göra det, även om det nog oftast är just morsan som ställer upp och stöttar och pushar. Så var det i alla fall i mitt fall. Utan min mors entusiasm hade jag nog aldrig hållit på med musik idag – även om det var lite skämmigt ibland när man var yngre. Vem vet vad det hade blivit i stället, men musik hade nog inte blivit i alla fall …

Rubriken till månadens ledare har jag förresten lånat från Laleh själv och hennes hemsida: www.laleh.se. Där finns en länk med just den rubriken där hon delar med sig av sina erfarenheter från musikvärlden. Läs den!

Jag passade även på att läsa några av de otroligt många värmande grattismejl som strömmat in från alla berörda musikälskare i vårt avlånga land. Det verkade också som hon har nått ut till människor i alla åldrar med sin musik. Självfallet fanns där massor av brev från ungdomar av alla kön, men jag läste även ett mejl från en man på 62 år som skrev och tackade för vad hennes musik hade betytt för honom. Och det är bara att instämma i gratulationerna! Bra jobbat, Laleh Pourkarim!

Hoppas vi får komma på studiobesök även när nästa platta skall göras klar.

Som avslutning vill jag pusha lite extra för vår nya och utbyggda Mekanodel som premiärvisas i detta nummer. Förhoppningsvis ska vi fortsätta att fylla den med matnyttiga och praktiska råd och tips från alla våra lysande skribenter. Nästa månad hoppas jag att vi kan klämma in ett par nya tillskott i samlingen. Tills dess, sköt om er och gör mycket bra musik!

 

Ännu ett blad skall vändas (ledare i MM nr 4/2006)

av Gunnar E Olsson

Allra först måste jag tacka för alla uppmuntrande brev vi fått på sistone. Ett stort tack! Det har strömmat in – både via det elektroniska maskineriet i datorn och via det ständigt hungriga brevinkastet på redaktionen.

Det mesta av gensvaret har kommit från tacksamma läsare som välkomnar våra nya lite mer pedagogiskt upplagda artiklar. Det finns tydligen ett stort uppdämnt behov sådant. Många har varit tacksamma för att vi äntligen hörsammat deras önskemål. Det handlar också mycket om att man uppskattar att vi verkligen började från början – utan att förutsätta att det fanns en massa grundkunskaper. För oss är det roligt att ni inte bara uppskattar detta, utan att ni också gör er besväret att faktiskt också upplysa oss om detta. Det känns självfallet alltid stimulerande att få sådana brev. Låt dem strömma in!

Men sedan får vi väl också erkänna att det funnits ett par surkart i äppelkorgen även denna gång. Någon tyckte till exempel att vi kanske inte behövde ”härma” andra musiktidningar – det nämndes både utländska och (in-)hemska exempel på publikationer som försökt göra bra pedagogik i musikformat. Till dessa säger vi bara: Redan 1988 startade vi för första gången en inspelningsskola i MM och sedan har det genom åren dykt upp flera liknande. 1988 var de flesta av dagens musikerinriktade tidningar överhuvudtaget inte ens påtänkta. Så man kan ju fråga sig vem som härmar vem …

Samtidigt måste vi väl också medge att vi tyvärr varit lite dåliga på just detta område de senaste åren. Vi har liksom känt på oss att våra läsare redan kan det mesta av den grundläggande inspelningstekniken – jag menar, mer än 40 procent av våra läsare har ju faktiskt läst MM i 10 år eller mer … Det vi med detta resonemang missade var ju att det faktiskt tillkommit en massa nya, unga läsare, som inte hunnit tillgodogöra sig riktigt all teori om inspelningsteknik och liknande. Men bättre sent än aldrig …

Vi har som vanligt samlat på oss de allra bästa skribenterna för detta ändamål. Förra månaden drog Mattias Hjelm, som redan säljer pallvis med den utmärkta Cubase Handboken, igång sina Cubasetips i vår publikation. Ni hittar självfallet del 2 i detta nummer.

En av våra bästa skribenter, Nils Erikson, står bakom Inspelningsskolan, vars första del ni kunde läsa i förra numret. Tyvärr hade tryckfels-Nisse varit framme och ändrat hand namn i anslutning till artikeln. I månadens avsnitt tar herr Erikson ett fastare grepp på inspelningsprogrammen.

Allas vår Jörgen Cremonese berättar i månadens nummer hur han jobbar när han spelar in trummor. Här bjuds på en hel del matnyttiga tips.

Denna månad välkomnar vi också Fredrik Hägglund, som varit själva Propellerheadsgänget behjälplig med en hel rad artiklar. Fredrik står som författare till merparten av artiklarna i serien Discovering Reason, som finns publicerad på Propellerheads hemsida. Självfallet har han också ett och annat att berätta för även den mest rutinerade Reason-användaren.

Jocke Boberg känner säkert många av våra läsare redan till. Han har ju gjort sig känd som magisk musikmakare i olika radioprogram, som Rally och Salva i P3, och Jocke har lovat berätta hur han jobbar med sina makalösa remixar. I det första avsnittet ger han oss några snabbtips. Men han kommer i fortsättningen också visa sin bredd på musikproduktionsplanet. Vi ser fram emot detta!

I nästa nummer fortsätter vi förstås med allt detta … och kanske lite till. Redan nu kan vi lova en andra del i bygg-det-själv-serien. Det kommer att handla om en mycket intressant liten limiter. Den är faktiskt så liten att den kan byggas in i XLR-kontakten till en mikrofonkabel. Inte illa.

Som ni säkert förstår kommer all denna pedagogiska mångfald att tvinga oss att knuffa undan en del andra artiklar i tidningen. Det kommer i första hand röra sig om artistintervjuer, som kan få stryka på foten. Inte så att de helt försvinner, men det kommer nog att bli lite färre av just den renodlade varianten än tidigare. De mer studio-/produktionsinriktade intervjuerna kommer vi även i fortsättningen att försöka klämma in. Allt detta gör vi som ett svar på de åsikter och önskemål som ni, våra läsare, framfört i den stora läsarundersökningen vi genomförde för en tid sedan. Hoppas att det nya upplägget faller på läppen! Skulle inte galoscherna passa riktigt perfekt får ni väl höra av er igen. Vi är här för er – inte tvärtom!

Sköt om er, och gör rasande grann musik!

 

Lite tokigt (ledare i MM nr 5/2006)

av Gunnar E Olsson

För första gången i världshistorien har en låt lyckats ta sig till förstaplatsen på engelska försäljningslistan för singlar utan att finnas tillgänglig i fysisk form. Den finns alltså bara för nedladdning – än så länge, ska vi väl tillägga. Singeln Crazy med gruppen Gnarls Barkley släpps som en vanlig CD-singel i dagarna, men den har alltså redan lyckats med konsstycket att sälja mer än någon annan singel i England. Detta måste vara något av en milstolpe för hela fenomenet med nedladdningsbar musik. Nu betalar folk verkligen för denna tjänst.

Crazy är resultatet av två års samabete mellan sångaren Cee-Lo och producenten Danger Mouse. Gnarls Barkley kommer också med en fullängdare, St. Elsewhere, som bör finnas ute när detta läses. Det ska bli kul att höra om vi hittar flera liknande fullträffar på plattan.

Samtidigt – i en annan del av verkligheten – försöker alla de stora skivbolagen uttöva påtryckningar på Apple, och andra företag som säljer musik på nätet, för att de ska höja sina priser. Snikna, kallar Applechefen Steve Jobs dem och det finns väl inget ord som bättre beskriver detta än just snikenhet. Apple har mer eller mindre på egen hand, med sitt iTunes, räddat stora delar av skivindustrin ur det illegala nedladdningsträsket. Nu minskar för första gången antalet illegala nedladdningar på nätet och då vill de stora bolagen plocka åt sig ännu mer av kakan.

Å andra sidan är det inte i skrivande stund möjligt att köpa singeln Crazy på iTunes i Sverige. Man kan koppla upp sig och kika på utbudet på iTunes UK, men man får inte handla där, även om man har ett fungerande iTunes-konto. Det kontot gäller nämligen bara i Sverige. Nu är utbudet ganska olika från land till land och många av de nya låtar som man kan lyssna på på iTunes i USA eller England finns inte på den svenska iTunes-sajten.

Enda chansen för mig att komma åt att ladda ner just Crazy vore att spela upp den från Gnarls Barkleys hemsida, www.gnarlsbarkley.com, och sedan, via till exempel ett program som Audio Hijack, spela in den musik som strömmar live via min bläddrare. Det skulle fungera, men det vore väl inte helt lagligt och inte heller moraliskt riktigt försvarbart, men vad gör man om man förvägras möjligheten att köpa låten på laglig väg. Lite Crazy tycker jag nog att det är.

På www.myspace.com/gnarlsbarkley finns en räknare som berättar att låten spelats 328 659 gånger sedan den lades upp – 18 835 gånger enbart denna dag – symtomatiskt nog är antalet downloads enligt samma räknare noll, idag som så många andra dagar. Det verkar som att fler än jag har kommit på samma idé …

Efter ytterligare idogt sökande hittade jag till sist låten Crazy för nedladdning och betalning på www.cdon.com. Då återstod bar ett krux … CDON.COM säljer bara Crazy i DRM-säkrat WMA-format – defintivt inte kompatibelt med Mac och min iPod. CDON.COM skriver på sin hemsida: ”För att spela WMA-filer skall spelaren understödja WMA-format med DRM-säkring (Digital Rights Management) och vara kompatibel med SDMI/WMP. IPod, iTunes och Jens of Sweden har för närvarande inte stöd för DRM-säkrade WMA-filer.”

Hur jag än letade på olika sajter som sålde låten i Sverige så hittade jag bara detta format. Tillbaks till ruta 1 alltså! Tack för det, televerket!

Det är inte första gången man kan hitta musik som är riktigt intressant på andra iTunes-sajter runtom i världen, men bara funnit ett tomt hål på svenska iTunes-sajten. Apple skulle verkligen behöva någon på plats här i Sverige som var lite mer lyhörd för vad som händer i musikvärlden utanför Sundbyberg – eller Kista.

Men jag förlåter Apple för deras dumheter – som så många gånger förr – jag har nämligen haft tillfälle att stifta bekantskap med en mycket trevlig maskin, en MacBook Pro. ”Jeeezzzuz, it’s fast!”, som min engelskspråkige kamrat så träffande uttryckte det.

Det var en mycket trevlig bekantskap – för att citera en annan vän – men som alla trevliga bekantskaper hade också denna en tendens att bli alltför kortvarig. Apple, liksom de flesta av landets distributörer, förväntar sig ju att man skickar tillbaks testapparaterna – tvärtemot vad många av våra läsare tycks tro. Den här gången upplevde jag nog den värsta separationsångest jag erfarit i någon liknande situation överhuvudtaget. Två veckor med denna slanka skönhet gav verkligen mersmak. Men mer om detta får ni läsa i nästa nummer av Musikermagasinet. Tills dess, sköt om er!

 

Musiken som ledmotiv (ledare i MM nr 6/2006)

av Gunnar E Olsson

Det är dags att ta sig i kragen. Även om vi som jobbar med den här tidningen är väldigt teknikintresserade – kanske mer än de flesta musiker – är vi också musikdiggare av stora mått. Det är väldigt lätt att glömma bort just det kapitlet. Det där med musik. Det är ju det som det borde handla om i första hand. Men, speciellt så här års, när den ena musikmässan avlöser den andra, är det lätt att förlora sig i tekniktänkande. Vi pratar gärna om dynamik, upplösning och frekvenskurvor, men det är betydligt svårare att klä musikaliska upplevelser i ord, eller hur?

Det roliga med att jobba på just vår tidningsredaktion är annars att alla som är med och hjälper till att göra MM först och främst är musiker och i andra hand journalister, formgivare eller vad de nu kan vara. Vi har också väldigt olika bakgrund i vårt musicerande. Det gör självfallet att vi också lyssnar på olika sorters musik och där spänner (p)referensramarna över ett oerhört brett register.

Men alltemellanåt hittar vi en artist eller grupp som lyckas med konsttycket at behaga oss alla. Den kanadensiska gruppen Pilate har med sin musik lyckats med konsstycket att samtidigt låta sig influeras av både Radiohead och Coldplay utan att förlora sin egen identitet. Det känns som en väldigt lyckad balansgång.

Deras Caught By The Window (2004) och Self Control For Life’s Speed (2006) är två alster vi gärna rekommenderar till musikälskare i allmänhet och älskare av modern popmusik i synnerhet.

Midlake kommer från den lilla staden Denton i Texas. De ”upptäcktes” av Cocteau Twins basist Simon Raymonde. Debutplattan Bamnan and Slivercork (2004) har hämtat massor av inspiration från 70-talsmusik och klangbilden består mycket av billiga keyboards och syntar. På uppföljaren The Trials of Van Occupanther (2006), presenterar man i stället en helt lysande amerikansk rock i klassisk sent 60-talsstuk (Buffalo Springfield, Moby Grape eller Byrds), som ändå lyckas låta modern. Första spåret på plattan, Rosco, är en modern nostalgidröm, med sina lite buttra kompgitarrer och ursnygga sångstämmor. Tredjespåret, Head Home, är en underbar låt med helt tidsenliga lagom distade gitarrfills. Och så stämmorna, stämmorna … Suck!

Och Ed Harcourt kommer med en ny platta där han gått tillbaks till det mer enkla produktionsconcept han använde på de första inspelningarna. Liksom plattan Maplewood är den inspelad på en 8-spårbandare i hans farmors gamla hus i Sussex. Enkelt – med bra låtar. Vad mer kan man begära? Man blir bara så lycklig. Släpps i juni. Plattan, alltså. Inte lyckan. Eller lyckan också. Jag vet inte …

Annars är det mycket plattor som kommer i vår väg där man faktiskt undrar vad skivbolagen tänker på – bortsett från pengar, förstås – total slöseri med plast, om ni frågar mig …

Nåja, om man tröttnar på dåliga – eller bra – plattor, så finns det ju alltid livemusik att suga i sig. Det har väl i och för sig funnits tillfällen när även livemusiken upplevts som slöseri, kanske inte med plast, men med tid, viktig tid, som skulle ha kunnat använts till något mer meningsfullt.

Men då och då dyker det upp tillfällen i tiden – strömmar där både publik och musiker känner att de är precis på rätt plats just i rätt ögonblick. Och tiden tycks stå stilla.

En sådan stund fick vi oss till livs – vi, cirka 500 personer, som släpade oss till Trägårn i Göteborg för att uppleva Daniel Lanois live i slutet av april. Kanadensaren Lanois har ju en karriär som mycket kreativ och framgångsrik producent åt artister som Peter Gabriel, Bob Dylan, U2 och många fler. Hans egna plattor har däremot kanske kommit något i skymundan i skivställen på Åhléns.

Tillsammans med en urstyv trummis, Steve Nistor, som aldrig faller för frestelsen att ”slå sönder” en låt, en riktigt stadig basist, Marcus Blake, och den unge gitarristen Jim Wilson gör man stor musik i ett behagligt litet format.

Ni som ännu inte upptäckt denne magiske musikmakare: köp Acadie, hans första soloalbum!

Och apropå min litania om min favoritlåt Crazy i förra månadens ledare ser jag till min stora tillfredsställese att iTunes Sverige nu fått upp den på försäljningslistan – till och med i två versioner – bland de tio mest sålda. Men en sökning efter mina nya favoritgrupper gav ett beklämmande resultat: inga låtar med gruppen Pilate hittades och av Midlakes alster var det nyaste från 2005. ”Vak upp!”

 

Märkligt musikmissbruk (ledare i MM nr 1/2005)

av Gunnar E Olsson

Har ni tänkt på hur mycket musik vi omger oss med som vi egentligen inte lyssnar på – eller som det är inte meningen att vi ska lyssna på. Om vi mot all förmodan ändå hör den blir vi oftast bara irriterade.

De självklara exemplen är väl så kallad hissmusik, som bara är tänkt att invagga oss i ett tillstånd av trygghet och välmående. Vi hittar den i just hissar och på varuhus, men den har även spridit sig till telefonsvarare och -växlar, och det är väl framför allt på de sistnämnda ställena – där man mer eller mindre får musiken rätt i örat – som musiken ibland kan bli lite väl påträngande. Man blir plötsligt medveten om att man tvingas lyssna på ett musikstycke som man inte själv valt och som man kanske inte ens tycker om.

Fågelsång är faktiskt ett annat exempel. På rätt plats och vid rätt tidpunkt är det helt underbart att höra en koltrast dra igång sina oändliga improvisationer. Vid fel tidpunkt kan däremot fågelsång bli lite småjobbig. Jag vet. En smågalen kusin till koltrasten, rödhaken, eller Erithacus rubecula som han heter på latin, har nämligen slagit sig ner i vår trädgård. Trots den lilla kroppen är han en baddare på att drilla på. En sökning på nätet ger en beskrivning på sången som ”en räcka av glasklara ljusa toner som varieras i högt tempo”. ”Glasklara”, sa Bull.

Det sägs också att ”övervintringsområdet omfattar främst Italien, Frankrike och Iberiska halvön. Milda vintrar stannar ett mindre antal rödhakar kvar i södra Sverige”. En av dem har i alla fall bestämt sig för att övervintra i vårt grannskap och där sitter han nu och sjunger utan att hämta andan, även om det är becksvart ute och temperaturen går en bra bit under nollstrecket. Han börjar sin konsert redan vi tvåtiden på natten och sedan kör han extranummer på extranummer hela natten. Lite irriterande för den som vill sova en stund på natten, om ni frågar mig.

Jag stötte på ytterligare ett exempel på musik som det inte var tänkt att jag skulle höra, i en TV-serie häromkvällen. Det var en amerikansk serie som heter Mitt liv som död (amerikanska titlen är Dead like me). Av någon anledning hamnade jag framför TV:n just som den började och jag noterade under förtexterna att Stewart Copeland (ni vet, Police-trummisen) hade gjort musiken, så jag tänkte att jag skulle lyssna lite extra. Inledningstemat var helt okay, det påminde lite i anslaget om musiken till en annan serie om döden och dess handhavande, Six Feet Under.

En bit in i filmen blev jag dock en aning konfunderad. Våra hjältar satt och småpratade på ett fik av den typ som man kallar diner i det stora landet till vänster på kartan. Efter en stund hör jag musik som jag känner igen, men den är så svag att jag till en början tror att det är grannen som spelar. När jag sänker TV-ljudet för att kolla om så verkligen är fallet, blir det till min stora överraskning i stället alldeles tyst. När jag skruvar upp TV-ljudet igen kommer även folkmusiken tillbaks. Listig som jag är räknar jag då ut att musiken är en del av TV-ljudet och när jag därför skruvar upp ljudet ytterligare står allt klart för mig. I stället för vanligt atmosfärljud, det vill säga brum, brus och annat (o-)ljud som finns naturligt i en miljö, hade man lagt in musik väldigt, väldigt svagt – nästan ohörbart – men inte så svagt att inte den hundörade chefredaktören hörde det och dessutom kände igen musiken. Det var Sparf fars polska efter Sparf far, en gammal legendarisk spelman, född 1839 i Rättvik, och låten finns inspelad av bland annat Orsa Spelmän. Men att använda denna fina spelmanslåt som bakrundsbrus är väl närmast att betrakta som rent musikmissbruk!

Behöver vi den här typen av extraljud? Vad är det egentligen för fel på gammal hederlig tystnad? Det är oftast ett utmärkt medel för att påverka oss. Det kan få oss att stanna upp en stund och samla tankarna, att vända uppmärksamheten inåt för några ögonblick, men det är kanske inte något vi vågar oss på nuförtiden. Det kan onekligen kännas lite riskabelt. Det kan bli väldigt naket och avslöjande att stå där utan någon ljudkuliss som skyddar oss och avskärmar oss från alla våra vardagliga ångestframkallande tankar. Musikalisk Zoloft, kanske…?

 

En 20 år gammal ljudklapp (ledare i MM nr 2/2005)

av Gunnar E Olsson

När detta skrives har vi precis firat jul – ibland känns det som om man lever i en annan tidsdimension. Ännu märkligare känns det när man nämner att en av de mer överraskande julklapparna var en DVD med en konsert inspelad 1985. Lördagen den 13 juli 1985 satt nämligen en hel generation bänkade framför TV-apparaterna. Uppskattningsvis var det 80 procent av av alla då fungerande TV-apparater, som hade möjlighet att ta emot sändningarna från denna konsert.

Upprinnelsen till detta fantastiska evenemang var att sångaren i Boomtown Rats, Bob Geldof, såg en BBC-dokumentär, som skildrade den svältkatastrof, som hade drabbat flera länder i Afrika. Gripen av stundens allvar beslöt sig Geldof för att försöka hjälpa till. Tillsammans med Midge Ure från Ultravox började han skissa på en låt som skulle släppas lagom till jul. De kontaktade stora delar av den brittiska popmaffian och lyckades få med sig folk som Sting, Bono, Duran Duran, Boy George, Paul Young, George Michael med flera. Skivan med titeln Do they know it’s Christmas sålde på kort tid mer än 12 miljoner ex. Inte illa för en platta som spelades in i Midge Ures hemstudio.

Den triggade också den amerikanska delen av popeliten till att göra en liknande platta med artister som Stevie Wonder, Michael Jackson, Bruce Springsteen etc. Även den singeln, We are the World, drog in miljontals dollar till de svältande massorna i Afrika. Men, famför allt, under dessa inspelningar föddes idén till det projekt som skulle bli Live Aid. Tanken var att man skulle iscensätta den största pop-/rockkonsert som någonsin ägt rum. Den skulle pågå större delen av ett dygn och dirketsändas till en hel värld. Ena halvan av konserten ägde rum på Wembley i London och den andra delen i Philadelphia, USA. Hela den kända världens pop- och rockelit skulle uppträda på någon av dessa scener – eller som INXS, bandade från Australien. Alla ställde upp gratis och intäkterna gick oavkortade till den Live Aid-stiftelse, som skapats enkom för detta ändamål.

Ända tills nu har inte några inspelningar av denna märkliga musikhändelse funnits – inte officiellt i alla fall. Det är klart att det finns en och annan VHS-kassett ute i stugorna, det var ju trots allt en och en halv miljard människor som såg sändningarna när det begav sig, men initiativtagaren Bob Geldoff hade gett stränga förhållningsorder om att detta skulle vara en engånghändelse. Den skulle inte bandas. Denna gigantiska konsert skulle bara leva kvar i minnet hos de som såg den på plats eller framför TV-apparterna. Det handlade naturligtvis även en hel del om olika rättigheter till det inspelade materialet, om det hade bandats…

Nu var det tack och lov så att inte alla lyssnade på dessa förmaningar. Brittiska BBC gjorde säkerhetsbandningar på sin del av sändningarna – det vill säga den konsert som hölls på Wembley – men av förklarliga skäl fanns inte den amerikanska delen av showen med på dessa taper. BBC:s taper var inte heller helt kompletta – vissa rullar var försvunna och andra var förstörda.

Amerikanarna som hade ansvar för sin del av sändningarna var dock mer lydiga och det mesta av deras säkerhetstaper förstördes direkt, men där ryckte MTV ut. De hade ett helt gäng med taper som kanske kunde användas.

Efter att att ha städat och fixat med alla dessa taper – en del kunde till och med mixas om – hade vi till sist en mycket fascinerande konsert. Detta var på den tiden då fortfarande många artister kunde sjunga live och vi får se många etablerade artister famföra sina allra största hits. Det är också fascinerande att se att även de mest namnkunniga artisterna är lite smånervösa – det är ju faktiskt inte varje dag man uppträder inför en publik på 1,5 miljard.

Den absoluta höjdpunkten är för mig the Queens framträdande på Wembley med publikdomptören Freddie Mercury i främsta ledet. Deras We Will Rock You kommer alltid att förbli en av vår tids stora klassiker.

Om ni gillar musik, köp Live Aid-DVD:n. Det är underbar musik och ni gör samtidigt en insats för de svältande i Afrika. Det borde inte behövas, men innan världens politiker tar sitt förnuft tillfånga och skapar en värld som fungerar för alla, finns tyvärr forftfarande behovet av dessa individuella hjälpinsatser. Live Aid har redan samlat in mer än 120 miljoner dollar, men behovet tycks oändligt, så passa på och gör en insats!

 

Den digitala förbannelsen (ledare i MM nr 3/2005)

av Gunnar E Olsson

För det mesta när jag vill spela in nån musikalisk idé – ja, det brukar aldrig komma längre än så, tyvärr – brukar jag koppla någon av mina välljudande kinesiska mikar till ett trevligt miksteg och hålla det mesta analogt så långt det är möjligt, innan det forsar in i datorn via ljudinterfacet.

Häromdagen skulle jag emellertid göra ännu enklare variant, hade jag tänkt. Jag skulle gentligen bara göra en liten överföring av en kort ljudsnutt från en DAT-tape till datorn, så jag tänkte: ”piece of cake, jag tar min laptop och använder det lilla bekväma firewireinterfacet, så spar jag lite tid…” …men hej, vad jag bedrog mig, som min gamla mor brukade säga.

Först fram med den lilla bärbara DAT-bandaren, och sedan hitta den märkliga lilla kabel som man kopplar till DAT:en och som släpper ur sig en digital signal i optiskt S/PDIF-format ur andra änden. Var låg den nu då? Det var ju bara två år sedan jag använde DAT-bandaren senast!

OK, det tog bara en halvtimme att hitta den.

Men det lilla interfacet har ju ingen optisk ingång – vi får leta reda på den lilla omvandlingsburken. Den var lättare att hitta, men så gäller det också att hitta en vanlig phono/RCA-sladd av god kvalitet. Jag hade för mig att jag hade en med guldpläterade kontakter, men var sjutton ligger den…?

Till sist var alla delar samlade och vi hade signal in i interfacet – som det såg ut – men inga mätare vinkade i inspelningsprogrammet. Man blir så trött… Hur var det nu man ställde in drivrutinerna när man ville ha in en digital signal? Synd att man inte gör detta oftare, då skulle det vara lättare att komma ihåg från gång till gång.

Efter ytterligare en bra stunds pillande och ändrande på alla inställningar (visst måste man väl välja extern klocka för att synka interfacet och datorn?) förstår jag att detta inte kommer att fungera.

Vad är det då för fel? Ett besök på tillverkarens hemsida – från den andra datorn förstås, laptopen har självklart ingen internetuppkoppling just nu – avslöjar att det har kommit en ny drivrutin som ska råda bot på en del tveksamma egenheter som introducerades med en systemuppdatering som jag gjort. Ska jag ladda ner den? Eller ska jag ta den nya betan som kanske fungerar med den allra senaste systemversionen som kom i förrgår?

Jag beslutar mig för att testa betan i alla fall. Man måste ju leva farligt ibland också…

Döm om min förvåning, men efter ytterligare en avinstallation och uppdatering med betan så fungerar datorskrället som det var tänkt och jag kan överföra den lilla musiksnutten på 37 sekunder så jag kan bränna ner den på en CD. Visst kan livet var underbart ändå?

Någon dag senare skulle jag dra igång dator och ljudkort och lite kringutrustning inför en test för att lyssna igenom en redan gjord inspelning och leka lite med några nya pluggar. Men det var ingen lek, visade det sig…

Först igång med de stora grejerna – många strömbrytare blir det. Till den stora datorn har jag ett PCI-kort som har kontakt – i bästa fall – med två olika rackenheter. Men så var det där med den digitala synken… Den här kvällen ville nämligen inte datorn synka till något. Ställde jag drivisarna på intern klocka så knastrade det bara av själva f-n. Den verkade inte hitta sig själv. Ytterst märkligt!

Okej, då provar vi med att ge den en S/PDIF-signal att låsa upp till… Fortfarande bara knaster och oljud. Jag kan väl inte ha spelat in detta?

Om jag bara hade en BNC-sladd så skulle det kanske fungera om jag lyckades låsa upp alltihop till något stabilt. Men vilka maskiner har då word clock i min studio? Inte många, är jag rädd för.

För att göra en ruskigt lång historia lite kortare, så slutade det med att jag lyckades spela upp de ljudfiler jag tänkt lyssna på genom att dra en BNC-kabel med word clock från ett av ljudinterfacen till ett miksteg som också har en word clock-ingång, samtidigt som jag kopplade S/PDIF-ut från miksteget till S/DIF-in på ljudkortet. I samma sekund tystnade plötsligt knastret.

Visst, så kan man också göra, men det är inte rätt…

Och inte blev det mycket musik gjord den kvällen heller.

Ett tips: läs Carl Dahlbergs test och artikel om word clock-begreppet i detta nummer – minst två gånger. Det har jag gjort nu och det blir läxförhör nästa månad.