Adjöss och tack för fisken! (ledare i MM nr 4/2004)
av Gunnar E Olsson
Douglas Adams, som fått låna ut rubriken till denna ledare, var inte bara en mycket uppskattad författare – ni som inte ännu läst Liftarens guide till galaxen-trilogin (i fem delar) bör göra det direkt efter att ni läst färdigt detta nummer av MM. Han var också en hängiven hemstudioentusiast och gitarrist. Adams största ögonblick i livet var när han fick hoppa upp och spela live med Pink Floyd. Han var visserligen god vän med David Gilmour, men denne hade aldrig släppt upp Adams på scenen om han inte också uppskattat hans musikaliska talanger.
Nåväl, Douglas Adams finns tyvärr inte längre bland oss – han lämnade oss plötsligt den 11 maj 2001, blott 49 år gammal – och det är där någonstans jag skulle börja idag.
Vi vet aldrig hur länge vi har varann och om spårvagnen kör över mig när jag går hem från jobbet idag kommer jag aldrig att kunna förlåta mig om jag inte fått säga detta först…
Jag vill säga tack – ett stort tack till alla läsare från oss alla som gör Musikermagasinet! Vi borde säga det oftare, men nu har ni varit så otroligt duktiga att köpa vår lilla anspråkslösa blaska så vi känner att vi måste ge er ett kollektivt och offentligt tack!
Vi får ofta bevis på er uppskattning – e-posten börjar nu ta över men fortfarande kommer det vanliga brev på papper med tacksamma ord om hur mycket ni uppskattar tidningen.
Men telefonsamtalen är kanske vanligast… när jag sitter och skriver detta blir jag faktiskt avbruten av en kille som bara skulle ändra på sin adress till vår prenumerationsavdelning, men han ville ändå passa på att berätta att han tyckte att tidningen blivit så bra… och snygg dessutom! Gissa om det värmer ett gammalt musikerhjärta att få såna samtal.
Det kommer också brev med konstruktiv kritik – det uppskattar vi naturligtvis också. Sen finns det ju de som inte för sitt liv begriper vad vi sysslar med – och det är inte alltid vi vet det själva, det måste erkännas. Så det får ni också stå ut med.
Den här uppskattningen har också visat sig i de senaste försäljningssiffrorna. Lösnummerförsäljningen går bara uppåt och prenumerationssiffrorna är bättre än någonsin. Tack för det också!
Allra roligast är det förstås när ni vill dela med er av er musik – och det är naturligtvis också det allra mest känsliga kapitlet. Det faktum att man sitter och knåpar ihop något riktigt eget och sedan vill att dela med sig av detta till den som är villig att låna sitt öra är lite smått fantastiskt.
De flesta av er lägger ner hela sin själ i detta att göra egen musik – och en del av er offrar alla sina besparingar dessutom. En av våra läsare, Thor Rutgersson, hade skrapat/lånat ihop och plöjt ner 93 000 kronor i sitt projekt för att kunna ge ut sin egen CD. Sånt måste man bara lyfta på hatten för.
Om vi ser på den totala musikskörd som kommer till redaktionen så får vi ofta bättre musik från våra läsare än från skivbolagen. Det verkar som ni är betydligt bättre på att känna vad som är bra. Eller också är det så att musik som görs med hjärtat låter på ett mer tilltalande vis.
Mycket av det som kommer från skivbolagen är helt omöjligt att njuta av. Det verkar som om de tappat all känsla för vad som kan klassas som god musik. Det finns ju förstås undantag, men…
Vi försöker också lyssna på era alster på musiksajten. Vår man i Los An-geles, Christian Jensen, har precis lagt upp sina senaste tyckanden och jag själv hoppas hinna med en genomlyssning mycket snart, men vi är en liten tidning på ett litet förlag och vi har självfallet inte de resurser bakom oss som tidningar på större förlag kan ha. Vi är bara två redaktörer och en formgivare på redaktionen och det är en hel del vi ska hinna med varje månad. Vi måste alltid prioritera tidningsproduktionen – det hoppas jag att ni förstår.
Jag kunde också ha valt att låna ett annat citat av Douglas Adams som rubrik till denna ledare – den gör sig bäst utan översättning: ”I love deadlines. I love the whooshing noise they make as they go by.”
Men den spar vi till en annan gång.
Sköt om er och tack för att ni finns!