PSP Effects Pack (test i MM nr 4/2006)
av Gunnar E Olsson
VintageWarmer var den första effektpluggen som lyckades med att placera PSP i var mans dator – ja, åtminstone i många musikers. I PSP Audiowares katalog hittar vi idag ett tjugotal alldeles utmärkta pluggar. Vi väljer att kika på ett pluginpaket som går under beteckningen PSP EffectsPack.
Professional Sound Projects, eller PSP Audioware, som de kallas nuförtiden, har på bara fem år skapats sig ett namn som ett av de mer kreativa mjukvaruföretagen. Ni som vill veta något om tankarna bakom PSP Audioware och deras produkter kan kika lite i vårt förra nummer. Där finns en intervju med de kreativa polackerna.
PSP EffectsPack är ett effektpaket där man samlat fyra riktigt trevliga pluggar, som i första hand arbetar med olika delayfunktioner. Men i paketet hittar vi också en av de mest avancerade filterpluggarna på marknaden.
Det polska pluggpaketet består av Lexicon PSP 42 – en mjukvaruversion av Lexicons berömda PCM 42, PSP 84 – en egen PSP-skapelse och storebror till 42:an, PSP 608 Multidelay – kanske den mest avancerade delay-pluggen på marknaden – och sist, men absolut inte minst, Nitro – en riktigt stygg filterplugg.
LEXICON PSP 42
Som ni förstås redan gissat bygger denna plugg på Lexicons delay och ”phrase-sampler” PCM-42 – en riktig klassiker i studiosammanhang. PSP 42 levereras i både mono- och stereoutförande. I första hand är den väl tänkt som en insert-effekt, men användningsområdet är ju hur stort som helst.
Delayet jobbar med steglöst variabel samplingsfrekvens mellan 0,5 och 1,5 gånger värdprogrammets samplingsfrekvens. Stöd finns för samplingsfrekvenser upp till 192 kHz. Beroende på samplingsfrekvens kan den hantera delay-tider upp till 9,6 sekunder.
Man har lyckats skapa en effekt som påminner om den varma ”bandmättnad” analoga ljudmänniskor lärt sig älska. Vi hittar förstås denna effekt även i några andra av PSP:s pluggar – speciellt VintageWarmer. Mängden mättnad kan regleras med hjälp av input- och output-rattarna.
Precis som förebilden har PSP 42 både modulationsmöjligheter – endera med hjälp av en LFO (två olika vågformer) eller en envelope follower – och ett lågpassfilter (4 kHz) som hjälper till att skapa realistiska bandekoeffekter, där ekot både tappar diskant och får en viss mängd ”analog” bandkompression.
Phrase-samplingen aktiveras genom knappen Repeat Indefinitely och då spelas det PSP 42 för tillfället har i minnet upp tills man trycker in knappen igen.
Det går självfallet även att synka effekterna till det tempo man använder i sequencern som agerar värdprogram till Lexicon PSP 42. Dessutom finns möjligheter att styra en mängd parametrar med hjälp automation eller en MIDI-Controller, som till exempel Logic/Mackie Control. Där imponerar PSP 42 genom att inte ge ifrån sig några störande biljud även om man ändrar parmetrar eller byter program i farten.
Överhuvudtaget låter PSP 42 mycket bra: varmt och rent på samma gång. Det känns fånigt att leka papegoja, men jag måste instämma i den eniga kritikerkåren: jag förstår varför Lexicon godkänner att PSP satt deras namn på denna plugg!
PSP 84
PSP 84 ser, vid en första anblick ut som en dubbel-version av PSP 42, vilket även namnet möjligtvis antyder. En närmare kontroll visar dock på en hel del olikheter.
PSP 84 har två helt separata delayenheter som jobbar med varsin kanal, men de kan självfallet kopplas ihop för en massa trevlig effekter. Feedbackdelen har separata kontroller för både nivå och panorering. Precis som hos PSP 42 kan man förstås synka alla effekter till sin sequencer och automatisera eller styra parametrar från extern Controller.
Den speciellla bandkompressionen, som PSP-killarna är så bra på att emulera, finns förstås också här, men den har fått en egen Drive-kontroll. Filterdelen är mer avancerad i PSP 84. Där PSP 42 har ett enklare lågpassfiler hittar vi här en 12 dB/oktavsvariant som också är omkoplingsbar mellan högpass, bandpass och lågpass. Det går också att, med hjälp av en omkopplare, välja om man vill påverka hela signalen, feedback-delen eller endast effektdelen av signalen.
Hela filterdelen är för övrigt upphottad och modulationsdelen har nu fem olika vågformer i stället för två, plus en del andra godsaker.
Vi hittar också en reverbdel där man kan välja mellan fjäder- och plåtreverb och styra dämpningen av reflexer och mixen av reverb och ren/effektsignal.
Precis som hos PSP 42 hittar vi redan från början en bra uppsättning väljudande fabriksinställningar med effekter som tape- delay, flanging, chorus och ekoeffekter. Helt lysande!
Man man köpa Lexicon PSP 42 och PSP 84 i ett paket, PSP DelalyPack. För den som som kanske upplever att de inte behöver båda burkarna har PSP på sin hemsida inte mindre än nio argument för att PSP:s DelayPack är ett absolut måste. Bland annat pekar man på att de PSP 84:s filter inte kan fås att låta som PSP 42:s i och för sig enklare 6 dB/octav-filter. Vissa av low-fi-effekterna som PSP 42 kan åstadkomma är omöjliga att replikera i PSP 84. 84:an har heller inte 42:ans phrase-sampling. Dessutom är PSP 42 snällare mot CPU:n.
PSP-folket anser att de kompletterar varann snarare än att den ena skulle ersätta den andra. Efter att ha suttit och förlustat mig med båda syskonen en tid är jag faktiskt böjd att hålla med om detta. Två är bättre än en!
Men allra bäst är förstås att köpa alla fyra, som i PSP EffectsPack. Mer om detta senare…
PSP 608 MULTIDELAY
Vi har ytterligare en delayplugg i paketet – och nu snackar vi en riktigt avancerad plugg, PSP 608 MultiDelay. Multi med stort M!
PSP 608 har åtta delayer, om vardera maximalt 8 sekunder, som kan köras parallellt. Varje delay har också inställbar feedback, panorering, delay-tid, avancerade filter, modulation, PSP:s speciella bandmättnadsemulering och reverb. Man kan bestämma var i signalkedjan man vill placera både denna bandkompression och feedbackdelen. Dessutom finns en modulationsdel som vi känner igen från PSP 84 (se ovan!) med både LFO (fem vågformer) och envelope follower. PSP 608 jobbar med bitdjup upp till 24 bitar och samplingsfrekvenser upp till 192 kHz. Precis som hos syskonpluggarna i paketet går det att automatisera så gott som allt. Det finns både MIDI-learn-funktioner och stöd för Logic/Mackie Control.
Även reverbdelen känner vi igen från PSP 84. Den har två typer av reverb, plåt och fjäder, var och en med sin egen karaktär och sitt användningsområde. Det går att använda reverbet endera som en tappning-/retur-variant eller som ett totalreverb på stereobussen.
Det är mycket som talar för att detta är den mest avancerade delaypluggen på den här sidan Merkurius. Till hjälp med att hantera alla dessa funktioner har man en rejäl virtuell LCD-display som är uppdelad i tre delar. Den första delen, Multidisplay, innehåller diverse knappar, nivåmätare, MIDI-information och parametervärden. Mellandelen, Tap Params är en grafisk display där man kan ställa värden för varje enskilt delay (tap). Den tredje delen, Modulation, innehåller allt som har med modulationsbiten att göra. Det finns också ytterligare en variant där displayen visar de olika delaykedjorna längs en tidsaxel. Mycket överskådligt. Dessutom visar hela tiden displayen parametervärdena för den funktion du placerat markören över för tillfället.
Till vänster om den stora displayen finns rattar för in-, utsignal och mix och till höger finns reglagen för reverbfunktionerna och en liten virtuell ”pad” som kan användas för att manuellt knacka in det tempo man vill ha på sitt delay. Självfallet går det också att synka alla effekter till värdprogrammets tempo.
Under displayen finns en mängd reglage för för alla åtta delaydelarna upplagt som en mixer. Det finns även en panikknapp som man kan ta till om man rattat bort sig fullständigt. Vill man istället för att skruva själv utgå från något användbart, så har de käcka människorna på PSP redan rattat fram en hel hoper intressanta fabriksinställningar. Man kan självfallet utgå från dessa och leka vidare. Sina resultat spar man sedan för framtida behov.
Denna effektplugg kan uträtta snudd på mirakel med att göra ett tråkigt spår instressant att lyssna till, men det underlättar förstås om det finns något av intresse från början. Det går ju inte att polera en…
PSP NITRO
Detta är värstingen bland filterpluggar eller den ultimata filterpluggen – beroende på hur man väljer att utrycka sig. Båda uttrycken passar hursomhelst in på PSP Nitro.
I princip består Nitro av fyra Operator-moduler som var och en kan bestå av en effekt – de flesta av dem filterrelaterade. Här hittar vi allehanda filter, alltifrån klassiska analoga 12 dB/oktav syntfilter via filter som haft de legendariska Moogfiltren som förebild över comb-filter och phaser-effekter till nedsamplare/bit-crusher, Saturation-effekter och pan- och stereobreddare. Saturation-effekten har – än en gång – bandkompression/-distorison som förlaga och är samma typ av effekt som vi hittar i flera andra av PSP-effekterna. Flera av filtrerna finns dessutom i både högpass, lågpass och bandpassvarianter.
Till detta har vi också en ytterst komplett modulationsavdelning: LFO med fem olika vågformer, Envelope Follower och en ADSR-variant gör det möjligt att modulera i princip vilken parameter som helst med vadsomhelst. Det finns dessutom, precis som hos de andra pluggarna, både MIDI-learnfunktioner, automatiseringsmöjligheter och allt anant som kan göra livet hur fulländat som helst – eller komplicerat, om man är lagd åt det hållet.
Den mycket informativa virtuella LCD-displayen innehåller ett lättjobbat matrissystem med 11 olika förinställda kopplingar och oändliga möjligheter att skapa egna uppkopplingar av de fyra operatörerna.
De flesta av effekternas olika parametrar kan editeras i displayen i både grafisk och numerisk form – det är bara att välja vilket man föredrar. Men det vore synd att sticka under stol med att detta är en rätt komplicerad plugin-effekt. En klar hjälp får man om man läser igenom handboken på ett fyrtiotal sidor, som liksom bruxarna till de övriga PSP-pluggarna finns i pdf-form och är riktigt bra skriven. Detta är tyvär ofta ett eftersatt kapitel, men PSP ska ha en eloge för de välskrivna handböckerna. En stor pluspoäng delar vi också ut för ett gott jobb vad beträffar de många användbara fabriksinställningarna.
DESSUTOM
När ni ändå är inne på PSPaudioware.com och hämtar demoversioner av alla dessa pluggar (och några till) kan ni ju passa på att ladda ner två gratispluggar. PSP Pianoverb är en plugg som, precis som namnet antyder, försöker efterlikna den effekt man får när man håller nere sustainpedalen på ett piano eller en flygel. Genom att transponera effekten uppåt eller nedåt kan man få fram flera intressanta effekter. Passa också på att kika på PSP VintageMeter, som är en gammal hederlig VU-mätare i pluggform – i mono eller stereo – ytterst användbart. Båda dessa är gratis.
SAMMANFATTNING
Många av våra läsare har säkert redan kikat på PSP VintageWarmer eller någon annan av PSP Audiowares formidabla pluggar. Dagens testpaket består ju i första hand av delaybaserade effekter vilket kanske inte alltid står högst upp på prioritetslistan för studioinköp, men de är ju nog så viktiga…
Är det just delayeffekter ni åstundar då får ni i PSP EffectsPack verkligen ert lystmäte. Här finns allt från mycket lättjobbade och välljudande Lexicon-klonen PSP 42 via den något mer påkostade PSP 84 till delayeffekternas konung, PSP 608. Att man sedan får en ruggig filterplugg på köpet gör ju inte heller så värst ont.
Ljudkvalitén är strålande, med bland annat stöd för samplingfrekvenser upp till 192 kHz, och de intuitiva gränssnitten gör det hela ytterst tilltalande och användarvänligt.
När ni ändå är inne på PSP:s hemsida och hämtar demoversioner av dessa pluggar, slå en kik även på de speciella masteringspluggarna PSP MasterComp och PSP MasterQ. Det är EQ- och kompressorpluggar av allra högsta klass. Rekommenderas varmt!