MeldaProduction firade nyligen sitt 16-årsjubileum. Dessutom har företaget nu en present för användarna – och för dem själva. De presenterar nu version 17 av alla sina plugins.
Man har skapat MPluginManager
Det viktigaste i version 17 är förbättringen av användarens bekvämlighet. Därför skapade MeldaProduction MPluginManager, som tar hand om alla dina installationer och licensieringar. Den kan hålla alla dina pluggar uppdaterade och hjälper dig att installera eller reparera något utan att ladda ner onödig data. Från och med nu kommer du att kunna hantera dina licenser och prenumerationer från ett enda ställe (Hämta den i avdelningen Downloads).
Nya instrument att spela/leka med
Företagets universella modulära virtuella instrument, MSoundFactory, fick flera nya coola tillägg. Du kan kolla in Cyberpunk Bass, Trap Bass, Cyclicity, Ethereal Keys, Alchemist Whoosh och Organic Scape. Alla är naturligtvis gratis för licensinnehavarna.
Andra påtagliga uppdateringar
MeldaProduction har arbetat hårt för att förbättra effektiviteten i kärnan och uppdaterade dessutom kompatibiliteten för alla sina plugins (inklusive de som är gratis) för att möta nuvarande standarder. Vissa pluggar som till exempel MTurboDelay har fått många nya förinställningar.
Starta din testversion på nytt!
Även om du har installerat tidigare versioner kan du starta din 15-dagars testversion igen. Skaffa MPluginManager och dyk ner i företagets plugins redan nu!
Du måste inte KÖPA pluggarna!
Bara en påminnelse. Det bästa sättet att använda alla plugins omedelbart kan vara att använda programmet Subscribe-To-Own. Alla plugins (det är en hel del!) finns till hands för bara 15 € i månaden.
Ännu en gitarrhjälte har lämnat oss. Les Paul, Jimi Hendrix, Roy Buchanan, Michael Bloomfield, Peter Green – de var alla delaktiga i vår fostran som gitarrister. Men den allra största i min bok var utan tvekan Jeff Beck. Och nu har även han lämnat oss…
Det är med stor sorg jag läser att Jeff Beck inte längre finns bland oss. Han dog i förrgår kväll efter att ha smittats av epidemisk hjärnhinneinflammation. Beck har funnits med mig som en stor gitarrhjälte, ända sedan jag själv började spela gitarr i början av 1960-talet. Talande nog är han fortfarande den enda gitarrist som jag har en stor bild av på väggen i min projektstudio. Det är en 70×100-plansch av omslaget till marsnumret av Musikermagasinet från 2001. Jag har inga planer på att ta ner den planschen bara för att Beck själv ”tagit ner skylten”. Tvärtom!
Det här är bilden som prydde omslaget av Musikermagasinet i Mars 2001.
ALL VÅR BÖRJAN…
Det har de senaste dagarna ordats så mycket om Jeff Becks formidabla virtuositet, hans underbara ton, och hans egensinniga frasering, så vi låter det vara så, tills vidare… Alla som hört eller sett honom spela har på ett eller annat sätt inspirerats av hans hela uppenbarelse.
Första gången jag såg (och hörde) Jeff Beck spela live var 1967, när jag var på skolresa till England. Vi var stationerade i London, och gjorde bland annat en studieresa till en av Mullards rörfabriker utanför London. Det kunde faktiskt ha varit den i Blackburn, Lancashire, där det enligt John Lennon hade uppstått ”four thousand holes”, som han sjunger i Beatleslåten ”A Day in the Life”. Märkligt nog har Jeff Beck spelat in en underbar instrumentalversion av just den låten. Allt hänger ihop…
Men nu har vi kommit en bit från ämnet… Jag och min bästa polare i klassen, gick varje kväll ut och kollade in olika band som spelade på klubbar i London. Det var verkligen ”Swinging London” på den tiden. Den ena kvällen såg vi gruppen the Nice med en vild Keith Emerson ridande på en Hammond-orgel, och nästa kväll var det en grupp som jag verkligen aldrig kunde tänka mig att missa. Spelningen ägde rum på klubben the Marquee på Wardour Street i Soho, och bandet som spelade var The Jeff Beck Group, med Rod Stewart på sång, Mickey Waller på trummor, och Ron Wood på bas. Och längst fram, Jeff Beck på gitarr, med en rejäl Marshall-stack, bestående av fyra 4×12-lådor bakom sig, och ovanpå det två stycken Marshall hundrawattsförstärkare. Jävlar i havet vad bra det var! Och högt så in i h-e! Naturligtvis njöt vi nåt alldeles hejdlöst. Den då unge (och tämligen blyge) Rod Stewart gömde sig mest bakom sånghögtalarna, men han hördes! Gruppen rev av de flesta av låtarna från plattan Truth, som ännu inte hade släppts, plus några till. Och det satt så in i bänken! Jag tror aldrig jag upplevt något så intensivt, rått, och medryckande i musikväg – vare sig före eller efter det tillfället. Här var verkligen Jeff Beck i sitt esse. Visst, han hade gjort fina grejer tidigare med Yardbirds, men det här var på riktigt!
The Jeff Beck Group (första upplagan) med från vänster: Rod Stewart, Ron Wood, Mickey Waller, och Jeff Beck.
EXTREMT KORT HISTORIK
Jeff Beck var född i Surrey 24 juni 1944. Sjöng tidigt i kyrkokör och spelade både violin och cello. Efter att ha sett några live-konserter med Buddy Holly och Gene Vincent bestämde han sig för att börja spela gitarr. Jeff slutade skolan och började ”försörja” sig som musiker vid 18 års ålder. År 1965 – blott 20 år gammal – fick han axla Eric Claptons mantel (ja, han ärvde faktiskt till och med Claptons scenkostym), som sologitarrist i R & B-bandet the Yardbirds. (Clapton slutade efter att gruppen ”tagit en alltmer kommersiell kurs”.) Med Beck som gitarrist hade Yardbirds en rad hits med bland annat ”Still I’m sad”, ”Evilhearted You”, och ”Shapes of Things”.
Yardbirds med Chris Dreja, Keith Relf, Jim McCarty, Jeff Beck och Paul Samwell-Smith.
Efter Yardbirds blev det som sagt Jeff Beck Group, men redan efter att ha släppt två plattor, Truth och Beck-Ola, var det dags att gå vidare.
Nick Mason från gruppen Pink Floyd berättade långt senare att man gärna hade haft med Beck som ersättare till den avhoppade Syd Barrett, men ingen av floydarna vågade ens fråga Beck. Han var däremot tillfrågad om att ersätta den bortgångne Brian Jones i the Rolling Stones, men efter att ha jammat med dem avböjde Beck.
I ett rätt sent YouTube-klipp kan man se kompisarna Alice Cooper och Beck sitta och pokulera om just detta. Beck säger att han aldrig hade kunnat komma överens med Keith, och båda skrattar åt det faktum att Stones inte hade något färdigt slut på någon av sina låtar.
Ytterligare ett par plattor under namnet The Jeff Beck Group släpptes, dock med en helt annan sättning. Där hade man Cozy Powell på trummor, Bobby Tench på sång, Max Middleton på keyboards och Clive Chaman på bas.
En av de två plattor som släpptes med den andra konstellationen av The Jeff Beck Group, Rough and Ready.
Tillsammans med Tim Bogert och Carmine Appice från den amerikanske gruppen Vanilla Fudge bildade Beck 1973 en riktig Powertrio. Tanken var från början att även Rod Stewart skulle medverka i gruppen, men projektet lades på is efter att Beck skadats rätt allvarligt i en motorcykelolycka, och när Beck äntligen var på benen igen, hade Stewart andra projekt på gång, så BBA blev enbart en trio. Efter en studio- och en Live-LP upplöstes gruppen. Ytterligare ett studioalbum lär finnas inspelat, men kommer antagligen aldrig att släppas. Gruppens största hit var en version av Stevie Wonders ”Superstition”, vars dominerande riff var något som Jeff skapade när han jammade med Wonder under förarbetet till dennes album Talking Book. Tanken var från början att Beck skulle få släppa låten före Wonder, men BBA:s platta blev försenad och Wonders management tryckte på för att Wonder skulle släppa den först, eftersom de såg den enorma hit-potential låten besatt.
Beck Bogart Appice släppte ett studio- och ett live-album. Ytterligare en Live-platta lär vara inspelad, men har ännu inte släppts. Det kanske sker nu, när Beck inte längre finns bland oss.
Jeff Beck var vegetarian ända sedan 1969, och han tackade nej till både alkohol och andra droger. Hans laster här i livet tycks enbart ha varit dragster-bilar, gitarrer och musik. Och möjligtvis kvinnor. Hans fru Sandra var i vart fall hustru nummer sex.
DET DÄR MED SÅNG…
På Wikipedia kan vi läsa följande: ”Trots att Beck inte var speciellt känd hos allmänheten (mycket beroende på att han valt att inte sjunga som till exempel Eric Clapton, men även på att han rör sig så fritt mellan olika genrer), så lär han vara en av världens mest respekterade gitarrister av just gitarrister.”
Den sista biten, att han var en världens mest respekterade gitarrister bland andra musiker är helt sann, men just den delen att han valt att inte sjunga, är väl inte riktigt sann…
Han sjöng i kyrkokör när han var ung, och han har faktiskt sjungit på flera plattor. Det första exemplet var låten ”The Nazz Are Blue”, på Yardbirdsplattan Roger The Engineer (deras absolut bästa), som kom 1966. Låten är en variant av Elmore James gamla slide-tema, typ: ”Dust My Blues”, (”odeli-odeli-odeli-odeli-raj-daj”, som vi musiker lite vanvördigt brukar sjunga), och Beck formligen slaktar den med sitt gitarrspel. Helt underbart! Men sången ska vi kanske inte orda mer om.
Vårt första riktiga bluesband döptes för övrigt till The Nazz efter den låten. Todd Rundgren döpte senare även sitt band till The Nazz, men vi orkade inte bråka med sådana storheter, och 1970 lade vi ner vårt band.
På Yardbirdsplattan Roger the Engineer visar Jeff Beck verkligen var skåpet ska stå.
För att återgå till Roger the Engineer så hittar vi ytterligare en Beck-pärla på den, nämligen ”Rack My Mind”. Här är det bandets ordinarie sångare Keith Relf som sjunger, men Beck bryter av med två av de mest halsbrytande blues-solon som någonsin fastnat på en vinylskiva. Och det är typiska Beck-solon – det vill säga: näst intill omöjliga att planka. Helt underbart!
Här ser vi en påtaglig nervös Jeff Beck sjunga ”Hi Ho Silverlining” i ett nyårsprogram med Jools Holland 2003.
Efter Yardbirds-sejouren lyckades producenten Mickey Most övertala Beck att sjunga på ytterligare två låtar, ”Hi Ho Silver Lining” (med Rod Stewart på backing-vocals) och ”Tallyman”. Båda släpptes som singlar och placerade sig som högst på 14:e respektive 30:e plats på Englandslistan, tack vare hans formidabla gitarrspel, och kanske trots sånginsatserna (han har ju för all del bra hjälp av herr Stewart). Sen fick man förstås viss hjälp av att B-sidorna bestod av ”Beck’s Bolero” respektive ”Rock My Plimsoul”. Efter det var det slutsjunget för Becks del.
SOLOPLATTOR OCH STUDIOARBETE
Beck har släppt ett stort antal soloplattor, där de båda plattorna från mitten av 70-talet, Blow By Blow och Wired, som har George Martin som producent, sticker ut lite extra mycket. På dessa visar Beck en otroligt lyrisk känsla för hur man tar sig an en instrumentalballad. Här hittar vi spår som Beatles ”She’s a Woman” (där han använder sin talk-box på ett ypperligt sätt), Stevie Wonders ”Cause We’ve Ended as Lovers” (dedikerad till en av Becks husgudar, Roy Buchanan), samt sist men inte minst ”Goodbye Pork Pie Hat” av Charles Mingus.
Jeff Beck har också medverkat på andra artisters inspelningar, och även gästspelat i live-sammanhang. Han har spelat live med David Bowie, Stanley Clarke, Eric Clapton, och massor av andra storheter. Han har spelat in tillsammans med Kate Bush, Mick Jagger, Donovan, Tina Turner, Diana Ross, Seal, ZZ Top, Brian May, Paul Rodgers, Morrisey, Ozzy Osborne, och många fler.
Hans bästa arbete som studiomusiker är nog ändå det vi hittar på Roger Waters Amused to Death. Där visar han vem som är den verklige mästaren. Han spelar långa fraser genom att slå an en ton – eller en flageolett – och sedan enbart använda svajarmen. Det är ren magi! I mitt tycke är detta den bästa Pink Floyd-platta som någonsin gjorts, även om den formellt inte kan kallas så.
”What God Wants, Pt 1”, från Roger Waters Amused to Death.
Jeff Beck har även gjort filmmusik tillsammans med både Hans Zimmer (Days of Thunder) och Jed Leiber (Frankie’s House). Han medverkar även i Mike Figgis film Red, White and Blues, som skildrar hur bluesen kom till Storbritannien på 60-talet. Där spelar han tillsammans med bland andra Lulu, Tom Jones och Van Morrison.
Något annat som ni absolut bör kika på är DVD:n Jeff Beck – Live at Ronnie Scott’s. Den finns faktiskt utlagd i sin helhet på YouTube. Det är utan tvekan ett av hans bästa live-framträdanden. Han har där sällskap av den unga och oerhört begåvade Tal Wilkenfeld på bas, Vinnie Colaiuta på trummor, samt Jason Rebello på keyboards.
Här river Beck och gänget av en rad topp-låtar – många av dem har vi redan nämnt – med vi hittar även andra alster som ”Nadia” (av Nitin Sawney) och den underbart lågmälda bluesen ”Brush with the Blues”. Han har här även gästartister som Joss Stone och (”the wonderful”) Imogen Heap som båda gör fantastiska vokalinsatser. Och så förstås gamle polaren Eric Clapton. ”A splendid time is guaranteed for all”, som en viss herr Lennon skulle ha uttryckt det. Man ser bland andra en viss Robert Plant i publiken på den lilla Londonklubben, och visst njuter han!
Här ser vi en intervju som gjordes i samband med Ronnie Scott’s-inspelningen.
TEKNIK
Jeff Beck har alltid legat i framkanten när det gäller teknik – framför allt hans egen spelteknik – men även allt det elektroniska. När det gäller speltekniken släppte han det där med plektrum redan nån gång på 80-talet. Sedan dess spelade han mest med tummen, och tog ibland hjälp av de övriga fingrarna på högerhanden. Ofta använde han dock pekfingret för att göra ”swells” med volymkontrollen på Stratan, och lillfingret till sin fantastiska svajarmsmanövrer.
Beck spelar med tummen, sköter volymen med pekfingret och svajet med lillfingret…
Och när det gäller val av gitarrer är han helt enastående. I Yardbirds såg man honom spela på en tidig Fender Esquire. Han har även setts med en Telecaster som Seymour Duncan försett med en humbucker i halsläget. I slutet av 60-talet var det ofta en oxblodsfärgad Gibson Les Paul Standard som gällde. Sen kom Charvel-/Jackson-eran och gitarrer med ett huvud som en ishockeyklubba blev högsta modet. Efter en sejour med Tina Turner 1984 såg man Beck med en skär Jackson-Strata som sångerskan ristat in ett stort TINA TURNER på framsidan av.
Här ser vi Beck berätta om några av sina gitarrer.
Under senare år har det dock varit Fender Stratocaster som gällt för nästan hela slanten, och 1991 fick Jeff en egen Fender signaturmodell, som uppdaterades tio år senare. Det finns sedan 2004 även Custom Shop-version av signaturmodellen, i Olympic White eller Surf Green.
Hans sound har dock alltid varit detsamma och väldigt typiskt för just honom – detta oberoende av vad han haft för gitarr eller förstärkare. Jag har till och med sett honom låta så där typiskt Jeff Beck även med en stor ”jazzburk” på magen. Det sitter helt enkelt i fingrarna! Eller som Clapton uttryckte det: ”With Jeff, it’s all in his hands.”
”With Jeff, it’s all in his hands.”
Jeff Beck var dessutom en av väldigt få gitarrister som kunde göra övergången från att spela på Gibsongitarrer till de betydligt mer tungarbetade Fender-instrumenten, till synes helt smärtfritt. Vi ska kanske inte peka ut någon, men jag kan åtminstone påminna mig om en stor gitarrist som tappade mycket av sin teknik och fantastiska frasering, när han gjorde den övergången. Dock inte Beck! Alltid samma bländande teknik, där han blandade allehanda cirkuskonster med slide-spel, tapping, flageoletter och hans helt enastående hantering av svajarmen/vibratospaken, eller vad man nu vill kalla den (dock inte ”tremolo-bar” som Leo Fender själv, helt felaktigt, benämnde den).
Beck var inte först, men han var ändå tidigt ute när det gällde att använda båda olika fuzz-boxar (som till exempel Tone-Bender) och akustisk återkoppling eller feed-back, i sitt gitarrspel. Bland de olika pedaler vi sett och hört honom använda kan vi kanske nämna diverse wah-wah-pedaler, olika delay-effekter, en Strymon BlueSky reverbpedal, och olika distpedaler såsom Pro Co RAT och Klon Centaur. Den senare lär han ha låtit modifiera för att bland annat få fylligare återgivning av bassträngarna. På senare tid såg man honom även använda en av Klon Centaur-klonerna, en speciell JM-version av the Archer, och den lär ha använts flitigt på Becks sista platta. Som kuriosa nämner en av J Rockets grundare (företaget som tillverkar the Archer), Chris Van Tassel, att det var hans födelsedag samma dag som Jeff Beck avled. Tassel var en stor beundrare till Beck. Kanske hade han önskat sig en något trevligare födelsedag…
Beck var också tidigt ute med att använda en så kallad talk-box för att få sin gitarr att sjunga olika fraser.
Lennon MacCartney’s ”She’s a Woman” får sig en Talk-Box-behandling…
Men tekniken har inte alltid varit med honom. I filmen Blow Up av Michelangelo Antonioni (1966) ses Yardbirds framföra en version av låten ”Train Kept A-Rollin”, här kallad ”Stroll On”. I filmen ser vi både Jimmy Page och Beck, men Jeff tycks ha något problem med sin Vox-förstärkare – den glappar och har sig. Det slutar med att Beck smashar gitarren (en billig halvakustisk sak, troligtvis en Harmony) till småsmulor. Vi hade förstås redan hösten 1964 hört att Pete Townshend utförde samma manöver med en Rickenbacker.
Beck lär även vid något tillfälle ha ondgjort sig över en talk-box som inte fungerade som den skulle och kastat både den och sin Strata av scenen. Resten av konserten spelade han enbart på en Les Paul-gitarr.
Under sin långa karriär har Jeff Beck belönats med inte mindre än 8 Grammy Awards. Han har placerats bland de främsta bland ”100 Greatest Guitarists of All Time” i tidningen Rolling Stones omröstning. Han blev två gånger invald i Rock & Roll Hall of Fame, både för sina insatser i Yardbirds och som soloartist.
PÅ SISTA TIDEN
ÅR 2016 släpptes albumet Loud Hailer, där låtarna skrevs av Beck, Carmen Vandenberg (gitarr), och Rosie Bones (sång). Bones och Vandenberg är medlemmar i en ung pop-duo från Camden, i London, BONES UK. De tar här också hjälp av basisten Giovanni Pallotti, tidigare producent på BONES UK:s alster, och nu även producent på den här plattan – tillsammans med Jeff. Dessutom hittar vi Davide Sollazzi på trummor. Plattan fick tämligen blandad kritik och sålde tyvärr bara halvbra. Kanske var materialet för modernt för att passa Becks normala lyssnarkår; kanske var låtmaterialet inte tillräckligt starkt? Vem vet? Texterna till låtarna fick alla fall en hel del kritik. Personligen tycker jag att det kanske är den mest varierade plattan från Beck på bra länge. Vid 72 års ålder levererade fortfarande Jeff Beck sina räkor med den äran. Som alltid!
Konsertbilder från 2017, efter att plattan Loud Hailer släppts.
ÅR 2022 släppte han plattan 18 tillsammans med den något oväntade partnern Johnny Depp. Depp sjunger och har skrivit två av låtarna. Bland övrigt material hittar vi låtar av Killing Joke, Marvin Gaye, The Miracles, The Velvet Underground, The Everly Brothers och Janis Ian. Där finns även underbara versioner av två Brian Wilson-låtar, ”Don’t Talk (Put Your Head On My Shoulder)” och ”Caroline No”. Dessutom en sagolik version av den gamla Everly Brothers-hiten ”Let It Be Me” med Depp på sång (jo, Johnny sjunger faktiskt riktigt bra).
Brian Wilsons ”Caroline No” från Pet Sounds finns på sista plattan 18
.
18 blev också Jeff Becks sista platta.
Jeff Beck lämnade oss den 11 januari 2023, och han fattas oss något så outsägligt!
YTTERLIGARE NÅGRA VIDEOLÄNKAR:
Beck pratar om sina bilar…
Här kan vi se Beck framföra ”What Mama said” tillsammas med bland andra Jennifer Batten, hos David Letterman.
Här har vi ett senare klipp där Beck framför ”Hammerhead”, och ”Nessun Dorma”. Som bonus får ni Buddy Guy och Ron Wood med ”Five Long Years”.
Jeff Beck med Stanley Clarke…
J.B med Dion
Sixteen Tons med Billy Gibbons
B.B. King, Eric Clapton, Albert Collins, Buddy Guy, och Jeff Beck och
Little Wing från The Capitol Theatre, NY, 2022
Jeff Beck Group med Bob Tench på sång 1972
Från inspelningen av Beck-Ola med Stewart
”Rock My Plimsoul” Jeff Beck Group med Rod Stewart
The Yardbirds video till Shapes of Things 1966
The Yardbirds ”Train Kept A-Rolling” / ”Shapes of Things” live 1966
”Yardbirds ”Over Under Sideways Down” 1966
JB och Johnny Depp
Steven Van Zandt intervjuar Beck och Depp, part 1
Steven Van Zandt intervjuar Beck och Depp, part 2
https://youtu.be/w4DtzqTG93c
Inside The Friendship Between Johnny Depp and Jeff Beck
Det här är ett demo- eller soundtrack-spår där jag visar hur det kan låta när man använder mjukvara istället för riktiga akustiska gitarrer. Jag har använt både Picked Nylon och Strummed Acoustic 2 från Native Instruments, plus Strum Guitar från WavesFactory.
Jag har även använt impOSCar 2 från GForce, Felt Piano från Spitfire Audio, Postcard Piano från Teletone Audio, den akustiska basen till EZBass från Toontrack, plus deras Superior Drummer 3 , tillsammans med tre olika preset från den häpnadsväckande synten THORN utvecklad av Dmitry Sches.
Sologitarren (handspelad) kommer från min gamla trotjänare, den egentillverkade Stratocaster-inspirerade röda gitarren, och den har spelats in via en SansAmp GT2. Delayet är det fantastiska Other Deserted Cities från Audio Damage, och reverbet är Audio Ease Altiverb där jag använder ett impulssvar (IR) från oljetanken i Inchindown, Skottland.
Det är troligen det längsta reverbet i världen! Jag har använt en medium-inställning för solospåret, ”endast” 241 sekunder långt. Håll till godo!
Året var 1988. Det ville sig vid den tiden att trubaduren Björn Afzelius skulle släppa en live-platta – lite unplugged, om ni förstår vad jag menar. Ljudteknikern Thomas Folland hade spelat in Björn spelande gitarr och sjungande – på Björns karakteristiska vis – och man hade använt inspelningsbussen som Intervideo förfogade över. Björn och Thomas hade lyssnat igenom resultatet, men speciellt på en låt var det något som saknades. Låten hette ”Bland bergen i Glencoe”, och den behövde onekligen något extra. På studioversionen används säckpipor i någon sorts soloparti, men det är ju svårt att spela säckpipa och gitarr samtidigt, det förstås ju alla. Björn hade visserligen försökt vissla ett solo, men just vissling var inte hans stora grej. Det lät rätt visset, det var man överens om. Då kom Thomas Folland, som den driftige man han var, till insikten att man fick söka efter någon som behärskade visslingens ädla kont på annat håll. Man ville inte ta till någon extern kraft, men visst kunde man fråga sig för i huset.
Den förste Thomas frågade råkade vara en person, som visserligen inte var så väl förtrogen med (läs: förtjust i) Björn Afzelius musik, men han var ju ändå en musikant som precis hade vunnit Sveriges, och tidningen Hifi & Musiks, första (och enda) demotävling, så helt omusikalisk kunde han ju inte vara. Gunnar var vid just den tidpunkten ivrigt sysselsatt med att kopiera VHS-kassetter till SKF, eller något annat företag. Det var just sådant man i första hand sysslade med på Intervideo. Man gjorde företagspresentationer, och det var just sådana Gunnar satt och kopierade i stora mängder, när Thomas kom inrusande i hans rum och frågade: Kan du vissla, Gunnar? När han svarade jakande på den abrupta frågan, blev han ombedd att genast följa med till ljudavdelningen där Thomas hade sitt säte vid ett gigantiskt mixerbord. Gunnar fick ta plats i det så kallade ”speaker-båset”, som i första hand användes för att spela in olika språkversioner av de ”Voice-Overs” som man försåg de olika företagspresentationerna med.
Låten ”Bland bergen i Glencoe” spelades upp och Gunnar ombads vissla ett var verser till det gitarrkomp som herr Afzelius hade spelat. Sagt och gjort. Gunnar visslade glatt, och om inte dokumentation är helt fel, var den andra tagningen tillräckligt bra för att användas. Resten är, som brukar säga, historia. Något gage var det aldrig tal om, och dokumentationen – som vi nämnde förut – är i det närmaste obefintlig. Ingenstans ges någon credit för den påpasslige visslaren. Om det inte vore för det här inlägget hade säkert allt fallit i total glömska. Här är låten:
Ni måste välja att trycka på ”Lyssna på hela låten på Spotify” för att kunna avnjuta den ”formidabla” visslingen. annars får man endast höra en halv minut av Björns sång. Men om det här var en tagning som var helt godkänd, undrar man förstås hur Björns ursprungliga vissling lät. Det finns andra tagningar – med bild – där låten framförs, men ingenstans, förutom på den här plattan, hör man någon som visslar. Man kunde förstås inte med att köra play-back, enbart på den här snutten.
Det här var länge det enda alster på Spotify där Gunnar E Olsson var representerad, och definitivt den enda platta, som han medverkat på, men nu finns även ett gitarrinslag dokumenterat på Spotify. Det är gruppen Stugan, som på låten”Ingen kan i alla falla höra vad jag tänker” använt några av Gunnars gitarrslingor. Tack för det grabbar!
För den som är nyfiken på fler alster där Gunnar E bidrar med vissling finns det här radioinslaget där han visslar i en hyllningslåt till den då nyligen bortgångne Muddy Waters. Ni kan höra det här (eller bläddra nedåt bland inläggen på den här sidan):
Efter att ha hört Fleetwood Macs egen live-version av Albatross (från en BBC-inspelning) har jag ändå fattat mod till mig och kan publicera den version av låten som vi i gruppen the Nazz spelade. På den inspelning jag hört med Fleetwood Mac medverkar tre gitarrister. När vi spelade Albatross fick vi nöja oss med en enda gitarrist. Vi körde alltså låten på trio, mot originalets fem man. Betänkt detta. Inspelningen är gjord på en enkel rullbandspelare vid en spelning i Hedemora (Tack, George Nordin!), och året var med en viss sannolikhet 1969. Sättningen var nog med lika stor sannolikhet inte den som är på bilden. Troligtvis är det Herbert Bodinger som spelar bas och Tommy Löwbäck som hanterar trummorna. Gitarristen är dock med hundraprocentig säkerhet, yours truly. Gitarren var en ES-345 från mitten av 60-talet, som jag har saknat i 50 år vid det här laget. Ack, ja…
Jag hittade för en tid sedan ett gäng ”låtar”, mestadels helt instrumentala, som har använts i ett tidigare liv där jag skapade en hel del musik för reklamfilmer, företagspresentationer, och liknande. Just den här snutten var inte så lite inspirerad av gamla instrumentallåtar, som jag minns dem från 60-talet, låtar framförda av orkestrar som John Barry Seven plus 4, och framför allt gitarrgrupper som the Shadows, the Ventures, och till och med svenska the Shanes. Den här låten är en hyllning till alla dessa grupper.
Så här karakteriserade jag låten när den lades upp på SoundCloud: En riktig gammal instrumental historia, som jag hittade på en bortglömd kassett. Tycker själv den är riktigt bra, lite: ”Hank B Marvin goes totally off his cruches”. Kan väl stämma rätt bra?
Allt spelades in på min dåvarande topputrustning bestående av en Teac Portastudio (Tascam 244), en Roland TR-707 (Rhythm Composer) och 727 (slagverksvarianten), och några syntar. Alla analoga spår mixades till tre spår på Portan, och det fjärde spåret användes som synkspår för att styra en Yamaha QX-5 hårdvarusequencer. Den skötte alla syntarna. Just i det här spåret hör man speciellt en Yamaha TX-802 med en preset, Whap Attack, som jag var väldigt förtjust i. Gitarren kördes igenom en Zoom-pedal (2002) innan den gick in i Portan.
Ibland kan man få ”feeling” när man testar nån ny hård- eller mjukvara. Detta gällde i allra högsta grad när jag fick en liten burk från DSM & Humboldt Electronics på testbänken. Simplifier stod det på kartongen. Och extra lätt var det att få välljud ur den. Raskt kopplades den in i min lilla hemstudioanläggning. Två XLR-kontaktförsedda mickkablar kopplades direkt till mitt anspråkslösa ljudkort, och ljuv musik uppstod. Resultatet kan ni avnjuta här nedan. Alla gitarrer har gått direkt igenom Simplifier. Trummisen kommer från norrländska Tonträsk och basisten likaså. Nej, nu skojade jag allt till det. Toontrack heter ju företaget som levererar mjukvara, så till och med en enkel strängbändare som undertecknad kan få det att svänga. Håll till godo!
Det här är egentligen bara en liten dagbokssida i det stora eterhavet. Självfallet förväntar jag mig inte att ni ska ha letat er hit på något aktivt vis. Snarare har ni väl bara råkat ramla in. Det ni ser här är Musikmakarens Dagbok. Musikmakaren, som jag kallar mig en smula förmätet/pretentiöst, heter egentligen Gunnar E Olsson och jag har jobbat med musik och musikprylar så länge mina minnesceller kan ta mig tillbaks i tiden. Mina första musikminnen härrör från början av 50-talet då jag var med i direktsänd radio tillsammans med Sven Jerring, A.K.A. Farbror Sven, som då var programledare för radioprogrammet ”Barnens brevlåda”. Tyvärr har jag ingen inspelningsdokumentation från just den utsändningen, men den första inspelning jag medverkar på är från 1953 och den är gjord på en trådspelare. Magister Rustan Hallenberg i min hemby, Lindfors, hade en Tandbergmaskin som spelade in på järntråd – detta var innan bandspelaren blev populär – den var inte ens uppfunnen. En pigg 5-åring sjunger på dalmål och hans äldre
bror, Roland, spelar piano. Idag är både trådspelaren och min bror borta och Roland har i stället blivit en trummaskin och några syntar. Musikintresset har dock bestått under åren. Inspelningssystemen har emellertid växlat. Från Teac-rullbandare, via kassett-, och digitalporta till Mac-baserad inspelningsstudio. Den ständiga frågan har dock alltid funnits där: Hur gör man musik? Tråden från 1953 har jag hursomhelst fått överförd till digitalt medium för att kunna bevara den för eftervärlden – i alla fall imbillar jag mig att så är fallet. Trådrullen var i allra högsta grad analog, och på utvecklingsskalan placerar vi den mellan vaxrullarna och den tape som senare fick agera inspelningsmedium för både Beatles och andra popstorheter under många decennier.
Ha en forsatt god lässtund och hoppas ni hittar något ni kan glädjas åt eller bli förbannade på. För mig betyder det ena lika mycket som det andra. Och gör gärna mer musik! Det behövs.
Peter Green har lämnat oss, och saknaden är stor. På sätt och viss är det dock en saknad och en sorg med inbyggd fördröjning. För mig som gitarrist betydde han i stort sett allt när jag började spela. Han hade tonen, det känsliga vibratot, den utsökta fraseringen, sången, låtskrivandet, och han var dessutom en ytterst habil munspelare. Sämre förebilder kunde man ha.
Peter Green med basisten John McVie, och en oerhört välklingande Gibson Les Paul.
Jag hörde honom för första gången när Mayall’s Bluesbreakers precis släppt plattan A Hard Roaddär han efterträdde ”guden” Eric Slowhand Clapton. Green hade spelat i flera band före detta, bland annat i en konstellation av Shotgun Express där en ung Rod Stewart stod för sånginsatserna. I gruppen fanns även Mick Fleetwood på trummor.
Clapton hade dragit till Grekland för ett semester-gig, och Mayall stod plötsligt utan gitarrist. Green lyckades tjata till sig platsen för några gig, men fick sedan vackert stiga åt sidan, när Slowhand behagade komma tillbaka. Några månader senare hoppade Clapton av Bluesbreakers för gott för att bilda Cream, och då fick Green platsen som ordinarie strängbändare. Med Mayall spelade Green och Bluesbreakers in albumet A Hard Road, några singlar, en EP-skiva med Paul Butterfield på munspel, ett album med Eddie Boyd, samt några andra lösryckta spår.
Bluesbreakers-LP:n ”A Hard Road” blev genombrottet för Peter Green.
Men ganska snart blev det dags även för Green att dra vidare. John Mayall hade bjudit på några studiotimmar där Green, John McVie och Mick Fleetwood från dåvarande Bluesbreakers tilläts spela in några egna låtar. Green blev så tänd på tanken att han försökte värva McVie och Fleetwood till ett eget band. Trummisen som mer eller mindre redan fått sparken från Mayall’s Bluesbreakers nappade genast på idén, men John McVie var tveksam till att släppa ett stadigt jobb för att ge sig ut på helt osäkra vatten. Basisten Bob Brunning fick istället hoppa in. Han spelade på deras första konserter, och han spelar också på ”Long Grey Mare” på första plattan. Men sen insåg förstås John McVie att den nya gruppen kunde bli riktigt stor, och hoppade på Fleetwood Mac-tåget.
Det första självbetitlade albumet med Fleetwood Mac.
Vid den tiden spelade undertecknad i ett bluesband, som spelade en hel del covermaterial från amerikanska svarta musikanter, men vi lyssnade förstås väldigt mycket även på de samtida engelska banden, och där hittade vi material som både vi och publiken älskade. Först många år senare gick det upp för mig att jag hade spelat i ett Peter Green Tribute-band. Vi hade massor av hans alster på repertoaren. Naturligtvis körde vi vår egen version av ”Albatross” – på trio. Det var inte så lätt att göra alla gitarrstämmorna på egen hand, men man var ju ung och envis…
Tidiga låtar som ”The Same Way” och ”Another Kinda Love” från A Hard Road blandades med låtar från det första Fleetwood Mac-albumet som ”Looking For Somebody”, ”I Loved Another Woman”, ”Merry Go Round”, ”Long Grey Mare”. Dock hade vi enbart en låt, ”Stop Messing Around”, från den, kanske något svagare, andraplattan, Mister Wonderful. Där märktes det, trots fina blås- och keyboardinsatser från andra musiker, att Green behövde en mer jämbördig musikant vid sin sida, någon som kunde bidra till låtskrivandet på ett mer positivt sätt än Spencer. Det var dags att släppa in den unge gitarristen Danny Kirwan. Med Kirwan fick Green den låtskrivarkompis han behövde, och tillsammans – framför allt live – var de ett oslagbart radarpar, som bytte idéer i de mest fantasifulla gitarrdueller man kan tänka sig. Och Green hade aldrig något problem med att dela rampljuset med den yngre, och extremt lovande Kirwan. Det låg liksom inte för honom. Redan på de två första plattorna med Fleetwood Mac visade Green vilken generös och storsint person han var. Den unge Jeremy Spencer tilläts verkligen breda ut sig med sina Elmore James-pastischer, speciellt på det anda albumet, där i stort sett varannan låt börjar med samma slide-riff. Och även gruppnamnet Fleetwood Mac var Greens idé – andra la till Peter Green’s framför namnet, för att han var ett så starkt affischnamn. Green sa vid en intervju att han tyckte att Fleetwood Mac var ett bra namn som John och Mick kunde använda sig av ifall/när han själv slutade i gruppen.
Greens gitarrspel var redan från början oerhört moget. Framför allt instrumentallåten ”The Supernatural” från A Hard Road visar på ett osedvanligt lyriskt och melodiöst spel. Där Claptons stil var tämligen rå och kraftfull, var Greens mer känslig och tillbakadragen – och vilken ton han hade! Mycket av den tonen satt förstås i fingrarna – han hade redan här ett utsökt, känsligt fingervibrato – men en del av hans speciella ton kom också från hans ’59 Les Paul, som enligt sägnen varit inne på gitarrverkstad och där råkat få en av sina mikar fasvända vad beträffar magnetens polaritet. Det gjorde att mittläget på mickomkopplaren lät väldigt speciellt: lite vekare än hos en vanlig Les Paul.
Peter Greens Gibson Les Paul från 1959. Ett legendariskt instrument som Green sålde till Gary Moore för 100 Pund, och som nu ägs av gitarristen Kirk Hemmet i Metallica. Han lär ha betalat betydligt mer än 100 Pund för den.
Peter Greens ton och fingervibrato påminde mycket om det som man hör på plattor med B.B. King. King sa själv att den ende vite blues-gitarristen han var riktigt rädd för var Peter Green (”He has the sweetest tone I ever heard; he was the only one who gave me the cold sweats.”). Ett synnerligen gott betyg från en musiker som visste vad han talade om. Och Jimmy Page från Led Zeppelin lär ha sagt ”Peter var den bästa av oss alla – den bästa gitarristen, den bästa sångaren och den bästa låtskrivaren”.
Vill ni få allt detta bekräftat ska ni lyssna på albumet Then Play On, det sista som Green spelade in innan han lämnade Fleetwood Mac, mitt under en turné, efter att bland annat ha fått i sig alltför mycket LSD.
Den plattan släpps i en ommastrad version i september i år – och där hittar vi underbara alster som ”Closing My Eyes”, ”Oh, Well”, ”Like Crying” och den oerhört sorgsna ”Before The Beginning”. På singelsidan har vi fantastiska låtar som ”Black Magic Woman”, Little Willy Johns ”Need Your Love so Bad”, instrumentallåten och listettan ”Albatross”, samt det kanske bästa av alla Greens alster ”Man Of The World”.
Efter LSD-partyt i Tyskland 1970 blev Green aldrig densamme. Han sålde sin Les Paul till Gary Moore för 100 pund, och vägrade ta emot fler ”smutsiga” royaltycheckar från sin manager. Redan samma år släppte Green dock sin första soloplatta, The End of The Game, som bestod av oändligt långa jam i studion. Redan där förstod vi också att vi hade förlorat honom. Han hade gett sig av på en resa utan returbiljett, och han skulle aldrig återvända till sitt forna jag.
Efter den plattan dröjde det åtta år innan något nytt dök upp. Tyvärr var det då enbart namnet man kände igen. Till sin assistans hade Green en handfull studiomusiker, och de gitarrsolon som hördes spelades inte av honom själv, utan av Snowy White. In the Skies, som plattan heter, följdes av ytterligare en handfull plattor, som saknar värde för Peter Green-fans, eftersom man inte hör något av Greens klassiska gitarrspel på dessa inspelningar. Inte heller låtarna håller någon högre kvalitet. De sista åren spelade Green åter i ett band, men efter år av elchocker var han inte längre i närheten av sin forna storhet som gitarrist.
Vi får nöja oss med de inspelningar som finns kvar från 60-, och början av 70-talet. För mig (och många andra) var han den bäste av alla bluesgitarrister. Oavsett vilken genre han spelade, lyckades han alltid färga sitt spel med de blåaste av toner.
Fleetwood Mac i den ultimata sättningen, som den såg ut vid tiden för inspelningen av albumet ”Then Play On”. Från vänster John McVie, den 18-årige Danny Kirwan, Peter Green, Jeremy Spencer, och Mick Fleetwood.
”I could tell you about my life, and keep you amused I’m sure. About all the times I cried, and how I don’t want to be sad anymore.”
Nu får du vila, Peter Allen Greenbaum. Vi saknar dig outsägligt mycket!
